sneckan81

Efter att ha gått igenom alla tänkbara lösningar om och om igen och ändå inte kommit fram till något. Efter att ha nästan delat på oss för att vi inte vet hur vi ska kunna komma överens om var vi ska bo och hur vi ska fortsätta vårt liv tillsammans så har vi nu äntligen hittat det. Som ett brev på posten, bokstavligt talat, så bara blev allt så självklart.

Tanken har ju varit att vi ska mötas på halva vägen. Men inte ett enda ställe har känts ”rätt”. Det har varit mycket osäkerhet från Ms sida, kommer det funka mellan oss osv. Jag har kallat det rädsla. Har man 2 spruckna förhållande bakom sig där man själv har blivit lämnad så kanske det inte är så konstigt. Eller alla fungerar vi olika, vissa bryr sig mer och vissa mindre. Att M inte skulle vilja ha en framtid med mig har jag aldrig behövt tvivla på. Jag har nog varit säkrare på hans känslor för mig än han själv har varit. Sättet han tittar på mig, sättet han tar i mig, sättet han behandlar mig på osv, det går inte att ta miste. Jag själv har kommit på så många negativa saker jag kan för att inte vilja leva med honom. Och hela tiden kommer jag fram till samma slutsats. Det är honom jag vill vara med, det är honom jag vill leva med. Det hela är ganska enkelt egentligen vill man så vill man, vill man inte så vill man inte, och sånt känner man i hjärtat.

Så när ett brev dimper ner i hans brevlåda om att han har förtur till dem nybyggda lägenheter rätt över gården så var det som att, jaha varför har vi inte tänkt på det. Jag vill inte skiljas från denna stad som han bor i, som jag också kommit att älska, jag vill inte att vi hittar en annan stad och slår oss ner i. Däremot vill jag gärna lämna den by som jag nu bor i. Det var som att alla lösa trådar nystades ihop och alla tegelstenar föll av mina axlar. När vi sen dessutom får den lägenhet som vi vill ha så var det som att vinna på jackpot. En dröm som blev sann.

Plötsligt känns allt mycket lättare. Vi pratar om framtiden, kommer överens, komprimissar. Ämnet är inte längre infekterat. Det är på riktigt, det finns, vi kan slappna av.

Barnen är förväntansfulla och glada. Och vi följer bygget, det som ska bli vårt framtida hem.

Mycket som ska falla på plats fortfarande. Men det löser sig. Det måste lösa sig. Allt löser sig så länge man vill. Jag är lätt i hjärtat, jag är lätt i själen.

Jag kommer vända upp och ner på mitt liv och det känns så himla rätt!

Kan inte alls förstå att så många månader gått sen jag sist blogga. Så mycket som hänt men ändå står vi kvar på samma ställe och stampar. Hela fantastiska sommaren flöt förbi med mycket sol och bad. Hösten kom och vi tog oss igenom den som alla andra år. Ett riktigt storbråk som höll på att knäcka vårt förhållande för alltid. Julstressen som var mildare detta år och julen blev riktigt mysig hos mamma och John.

 

Nu kör vi nytt år och skapar nya minnen och erfarenheter.

 

Får bli lite inlägg på vad som hänt lite då och då...

 

Lite bilder från månaderna som gått....

Vi inledde semestern med att åka till Lalandia.

 

Vi tog även en tur till Skånes Djurpark

  

Vi överraskade barnen med att åka båt till Helsingör för att sen avsluta dagen på Pinchos i Hbg:-)

  

Detta året hade vi en 4:de, en 1:e och en förskoleklassare som kickade igång terminen :-)

 

En helg i september låg vi över en natt i Gbg och gick på Liseberg.

   

Vi firade mormor & Johns 125 års dag på Älgsafari i Markaryd

     

Årets pumpor till Halloween

 

Vi lyckades få ihop en snögubbe på snön som kom dagen innan julafton.

God Jul från finaste barnen!

 

Puss&kram

 

Efter massa funderingar fram och tillbaka så blev det äntligen gjort:-) Min första tanke var ju att ha barnens namn och en symbol på handleden. Men sen tycker jag att folk som tatuerar sina barns namn på sin kropp är lite tokiga. Vad får dig att ta friheten att göra det utan att fråga eller barar ta för givet att det är okej. Barn växer upp, blir mer och mer självständiga, blir sina egna individer. Vad är deras tanke om det när dem är vuxna? Jag hade inte tyckt att det var ok och jag hade definitivt inte velat att min pappa eller mamma skulle ha mitt namn tatuerat på sig. Men som sagt alla är vi olika. Så då tänkte jag att jag håller mig till en symbol som symboliserar mina barn. Ronja har sen hon föddes varit min stjärna och när Viktor föddes så blev han mitt hjärta. Sen blev jag inte riktigt nöjd med att ha tatuering på handleden, mitt på en bit upp. Ganska vanligt liksom. Sökte runder lite på nätet och hittar en tjej som har ett hjärta på sidan av handleden och jag kände bara den är så rätt. Är så sjukt nöjd med mitt val och jag tycker att jag dessutom passar i det. Jag ser dem dessutom lättare hela tiden på det stället. Jag är ju egentligen lite emot tatueringar hahaha, men det stod ju med på min bucket list så bara till att ta tag i det. Tanken var att övervinna nåt som jag är "rädd" för. Men jag måste säga att jag blev ganska besviken. Jag var inte alls nervös och inte gjorde det ont inte. Kändes knappt. Kanske får jag ta och göra en till:-) Men stolt över mig själv ändån och det gav mig en liten adrelinkick i alla fall.

 

Ja för ett år sedan lämnade jag barnen hos mormor och John för att sedan ta tåget till Mb. Vår första träff utanför jobb. Trots att vi känt varandra länge så var det jättenervöst. Det tyckte vi båda minns jag. Men det blev en superdag. Vi promenerade ner till västra hamnen, åt på restaurang och så blev det en massa mysande. Något vi båda älskar att göra är att bada. Och det gjorde vi också tillsammans. Lite sådär märkligt kändes det. Vi hade ju känt varandra länge men plötsligt ligger vi i ett bad tillsamman nakna. Jag som aldrig haft bra självförtroende vad gäller min kropp tyckte det va väldigt jobbigt. Samtidigt som jag kände att nä så här ser jag ut jag måste acceptera min kropp för att kunna slappna av. Detta har ju gjort att jag aldrig skämts för min kropp eller något för Mb. Det har gjort att jag för första gången i mitt liv älskar min kropp och kan vara avslappnad naken tillsammans med honom. Bara det är ett jätteplus i vårt förhållande. En trevlig dag går oftast snabbt och det var lite vemodigt att gå till tåget men vi hade ju helgen inbokad med övernattning. Denna dagen var mer ett test för att se liksom om vi hade något att bygga på. Och det upptäckte vi direkt att vi har. Vi var dock förvirrade och undrade vad är det som händer. Det sa liksom bara pang eller klick eller hur man vill benämna det. Kemin bara stämde.

När det var dags att ta tåget hem så gick vi i tid, båda två är väldigt ovana vid tåg och annat kollektivt. Men så händer det som inte får ske. Konduktören vinkar klart innan jag hinner på och dörren stängs. En annan dörr är fortfarande öppen och jag springer så fort jag kan men nä jag missar. Så jag är i Malmö utan bil, missat tåget som går om en timme igen. Barn som är hos mormor och John och tror att jag bara är hemma och latar mig. Detta var ju lite hemligt. Jag ringer mamma och säger du får komma och hämta mig. Klockan är mycket mm. Då kommer jag på att det går ju tåg till La också och lite oftare än ut på landet. Jag har tur, det visar sig att det går ett tåg om 20 minuter. Mamma får säga att hon ska några ärende först så ni barn får åka med John i en annan bil. Dem undrar varför dem inte kan vara med och göra ärende hahaha. Mamma hämtar mig vid stationen sen kör vi hemåt. När vi närmar oss så skickar vi ett sms till John att han kan köra. När barnen kommer hem är dem glada och ovetandes om vad deras mamma haft för sig för något. Det kommer bli en bra story att berätta i framtiden:-)

Det har varit kämpigt detta året. Att få allt att gå ihop. Det är mycket saknad vilket jag är skitdålig på att hantera. Våra barn älskar varandra och med dem har det gått förvånansvärt bra. Vilket vi är glada för. Vi kämpar på och nån gång i framtiden kommer det en dag då vi alltid kommer kunna säga god natt och god morgon till varandra. Så länge vi vill detta så kommer det gå vägen:-)

Ja jag lever, nätt och jämnt. Men så här mycket sjuk har jag nog aldrig varit. I förra veckan fick jag gå hem från jobb på måndagen och stannade sen hemma tisdag och onsdag. Dålig i magen och matt och trött. Nu har jag åkt på ont i halsen och hosta vilket har gjort att jag så gott som tappat rösten. Sitter och kämpar på jobb nu. Har inte riktigt råd att hålla på att vara hemmaL

Det blev inget jobb. En av dem sökande hade jobbat inom kommunen innan och kan organisationen hur det funkar mm. Men sen var där ett ledigt vikariat på en annan avdelning och verksamhetschefen undrade om hon fick lov att rekommendera mig. Jag sa ja. Kul att dem tyckte om mig i alla fall. Sorligt nog så var vikariatet bara på 3 månader. Frågade dock min chef om han kunde ge mig tjänstledigt men det gick ju inte för sig. Så fort jag blivit helt frisk så får jag ta tag i jobbsökandet igen.

I helgen har vi vår sista barnfria helg på längeL Ska jag vara ärlig så är vårt förhållande lite upp och ner. Det har varit mycket bråk och missförstånd på sistone. Det är ganska kämpig att leva såhär. Men vi har kommit överens om att inte ge upp. Vi vill ju verkligen leva med varandra så gott det går. Ja den mannen har verkligen fått mig känslomässigt störd hahahaha. Jag har aldrig varit så störtkär nån gång. Dels för att jag aldrig velat leva så då jag har så svårt att hantera alla känslor. Kan må ganska dåligt över att tycka om nån så mycket. Gillar inte att vara så sårbar. Men jag jobbar på att kunna hantera det. Sen får vi se vart det bär…

Vad ska ni hitta på i helgen?