Har berättat lite grann om vår dotter innan. Vi fick en diagnos till slut. Autism med drag av adhd. Tufft att få en diagnos på sitt barn men också en lättnad. Vi lever ett helt annat liv än sk en "normal" familj. Men vet ni man vänjer sig. Såhär ser vårt liv ut. Något annat hade varit konstigt. Allt kantas av rutiner allt för att Ronja ska må så bra som möjligt. Det gäller även att ligga steget före hela tiden. Och ju mer Ronja vet vad som ska hända under dagen ju lättare blir det för henne. Allt för att inte orsaka kaos i hennes hjärna som tänker och ser saker helt annorlunda än vi. Vår vardag fungerar absolut. Men vi har lite extra av allt. Eller ska jag skriva mycket:-) Och ibland blir det givetvis för mycket. För oss alla. För mig, Christian ocn Viktor. Ni vet när man ibland tänker, så gott detta var jag tar lite till och så blir det för mycket. Men då är det för sent och det är bara till att gilla läget och göra det bästa av saken:-) Ibland blir det för mycket för Ronja också. Och det är svårare för oss att hantera då hon själv inte kan hantera det. Ibland vill hon bara kunna sitta still. Bara sitta rätt upp och ner utan att rör en fena. Men så är det inte för Ronja. Alltid är det en kroppsdel som måste rör sig. Ronja tänker allt i bilder i huvudet. Eller det mesta. Sen lär hon sig uttryck mm efterhand. Tex så kan jag säga ta det lugnt i trappan Ronja så att du inte står på huvudet. Ronja ser då framför sig hur hon bokstavligen står på huvudet i trappan. Och givetvis så undrar hon varför hon skulle stå på huvudet i trappan. Barn med autism är även tankspridda. Ett ex kan vara att Ronja säger att hon är törstig, jag säger jag ska bara göra klart här sen ska jag ta ett glas vatten till dig. När några minuter har gått och jag säger nu ska jag ta ett glas vatten till dig, då undrar hon varför då? :-) Det är mycket skratt här hemma över alla Ronjas konstigheter men även mycket skrik, bråk och ledsamhet. Speciellt lillebror som inte förstår Ronja. Men det är också något som blir bättre och bättre.
Någon annan med barn med diagnoser som vill dela lite erfarenheter?
Ja vi håller på med en utredning av vår dotter. Började i december. Vi har gått igenom hela utredningen kan man väl säga. Hon har drag av både adhd och autism men det som förvirrar läkaren och psykologen är att hon är så social. Därför kan dem inte sätta en diagnos på henne i nuläget mer än att hon har drag av det. Vi ska fortsätta träffas ändå så får vi se vad det leder till. Just nu är vi glada för att våra kvällar är lugna och har en dotter som somnar med ro i kroppen tack vare circadin. Just nu funkar det på dagis och det är jag också glad för. Hemma därimot är det inte roligt. Samtidigt är hon världens goaste och förståndigaste tös:-)
Som om smärtan inte var nog så slogs jag även med mitt dåliga samvete. Att inte kunna finnas där fullt ut för Ronja höll på att göra mig knäpp. Hela tiden fick hon hör jag har ont Ronja, jag kan inte Ronja osv. Men på nåt sätt så förstod hon. Man kan säga att hon var min extra kraft som jag behövde för att orka. När Christian jobbade eftermiddag en hel helg så hjälpte hon mig med allt. Hon frågade hela tiden hur är det mamma, har du ont, orkar du. Dem kvällar jag inte orkade gå mer och fick krypa på golvet så kröp hon med mig, orka jag inte gå upp för trappan så kröp vi tillsammans. En händelse som har etsat sig fast i mitt minne är sista gången jag klarade av att lämna Ronja på dagis. Vi kommer ut ur bilen och jag tänker jag kommer aldrig att kunna ta mig till dagis med henne. Jag kände bara jag bryter ihop, samtidigt som jag tänkte va stark Anna, du klarar det denna gången också. Då säger Ronja, mamma jag bär min ryggsäck och håller dig i handen så hjälper jag dig att gå. Shit vad tårarna brände bakom ögonlocken. Men hon gav mig en ny kraft som gjorde att jag orkade lämna henne en sista gång.