sneckan81

Nästan 2 veckor har gått sen jag tackade ja till lägenheten. Dagarna efter var väldigt jobbiga. Började gråta hur/varsomhelst. Det som chockerade mig mest var att min man inte visade så mycket. En av anledningar till att jag lämnar honom är just hans likgiltighet. Hur kan människan sitta där och inte röra en min. Det får mig att känna ännu mer att jag har gjort rätt.

Det som står först på ”att göra listan” är att ta tag i banken. Nästa vecka har vi bokat tid till en jurist så vi kan få hjälp med hur mycket han ska köpa ut mig för och sen måste vi skriva ett bodelningsavtal så att han kan ansöka om lagfart till hela tomträtten. Mannen har även en bokad tid till vår bankman som ska se så att han kan få ett lånelöfte. Men det tror jag inte är några problem.

Hyresvärden ska också ringa nästa vecka så att vi kan bestämma en dag så att jag får skrivit på kontraktet. Tror inte jag kan slappna av förrän då.

Sen har jag tittat runder mycket på möbler som jag kan tänka mig. Möblerat rummen osv. Skrivit listor med allt som måste handlas och göras.

Det skrämmer mig att jag inte känner mer sorg än jag gör. Men jag tror att jag gick i detta för länge. Visst kan jag titta på honom och tänka, vad hände egentligen? Och sen är det väl nåt som kommer en vacker dag. Det är mycket jag ger upp. Vårt fina hus med vår underbara trädgård som äntligen är perfekt enligt mig. Alla våra resor och aktiviteter som vi alltid gör med barnen. Allt detta går förlorat. Vi kommer dock göra en sista utlandssemester med barnen, för det har vi lovat dem. Och vi är ju inte ovänner.

Men jag känner att jag sviker barnen. Min tös kommer ta det bra tror jag, hon har ändå tid att bearbeta. Min son däremot förstår inte så mycket så vi har valt att inte prata om det förrän det närmar sig. Det enda han säger är att du ska väl inte flytta ifrån mig mamma. Jag hoppas verkligen dem inte kommer hata mig för att jag splittrar vår fina familj. Dem är mitt allt och jag vill att dem ska må så bra som möjligt.

Vad händer när man ignorerar att man är förkyld? Jo då blir allt ännu värre och slår ut en totalt. Förra torsdagen började jag känna mig lite förkyld. Gick på mina tabata pass både fredag och söndag. Jag brukar ju aldrig vara sjuk och definitivt inte förkyld. Så på måndagen kör jag till jobb och efter 2 timmar är jag helt väck. Jag kör hem och parkerar mig i soffan. På tisdagen vaknar jag med värk i huvudet, ögonen, näsan, kinderna och överkäken. Mina ögonlock är så svullna så att jag knappt kan öppna ögonen. Jag ligger deckad hela dagen. Inga krafter i kroppen. Jag har frossattacker hela tiden men ingen feber. På onsdagen är jag ganska dålig också men nu idag så är jag på jobb. Och det känns ganska bra. Rätt matt i kroppen, har väl inte återfått alla krafter än.

Men nu till det märkliga. I tisdags försvann mitt smak och luktsinne. Och jag menar verkligen försvann. Jag varken luktar eller smakar nåt. Absolut ingenting. Jag har provat med det mesta. Sånt som luktar eller smakar skarpt. Typ tandkräm, parfym, kaffe, kakao. Det är helt sjukt och jag håller på att bli tokig. Idag ska jag köra och köpa en annan nässpray med kortison i och se om det hjälper. Såhär kan man ju inte leva ju. Lite obehagligt också.

Någon som varit med om detta? Och när kommer det tillbaka?

Ja vad hände sen? Det kändes så himla bra allting och till sist ringde dem tillbaka. I och med att dem hade mycket att göra så var dem några stycken som höll i rekryteringarna. Hon som ringde tillbaka sa att om jag är intresserad av jobbet så vill dem träffa mig igen. Och så ville dem har numret till min chef så att dem kunde ringa honom mm mm. I slutet av samtalet så säger hon men hur var det egentligen, du kunde bara jobba 75%? Och då sa jag att ja det kan jag bara. Jag har berättat varför mm för hon andre. Vi la på och jag gick och förberedde min chef och sa till honom att om jag får det så tar jag det. Allt kändes toppen. På kvällen precis när jag ska påbörja nattningen av barnen, var själv hemma med dem. Så ringer hemtelefonen. Då är det dem som ringer och jag blir helt uppspelt för att sedan gå rätt ner i källaren. Tyvärr får du inte jobbet pga att du inte kan jobba 100%. Enhetschefen ville tvunget det. Annars hade jobbet varit ditt. Snacka om att få en spark i huvudet. Återigen så hindrar min kropp mig. Hade jag inte varit sjuk så..... Jag bröt ihop rätt bra men jag fick försöka dölja det så gott jag kunde för barnen. Min självkänsla fick sig en rejäl törn:-(

I måndags var det meningen att jag skulle på intervju igen. Rätt kul att man blir kallad i alla fall. Jag söker ju inte jobb för kung och fosterland precis. Men jag avbokade det. Kände mig inte riktigt på hugget:-( Och ville inte bli besviken igen.

Fortsättning om läkare, remisser och KBT imorgon.

Kramisar

Ja jag är ju det till 25% och nu för tiden ska man aktivitetsrapportera en gång i månaden. Så det är bara till att hänga på plastbanken och söka det som jag finner intressant. Men det är svårt ska jag säga. Men har lyckats söka två jobb. Ett som ekonomiassistent och ett som boendestödjare. Förstod inte riktigt vad jobbet gick ut på och jag har ingen erfarenhet. Men jag tycker om att hjälpa människor som har det svårt. Ett plus var om man hade erfarenhet om autism. Jaja kul att söka och se vad det leder. Dessutom en tjänst på 80%. Hade ju passat mig bra.

Känns lite pirrigt och spännande detta:-)