Min mamma följde med mig vilket kändes skönt, aldrig bra eller roligt att åka på sånt här själv. Då hinner man tänka mycket. Först anmälde jag mig i receptionen sen fick jag gå till operationsavdelningen och anmäla mig där. Sen fick jag ta på mig dessa snygga sjukhuskläder och sedan kom läkaren och hämtade mig. Fick lägga mig på mage och sen satt han blockaden i övre delen av baken och sen långt långt in med nålen för att hitta nerven som skapar denna smärta. Och det genom att titta på en bildskärm. Området där nerven är var svart, vilket innebär att den är utsatt för stress och mår inte alls bra. Känslan när läkaren bökar runder med nålen var inte så farlig men när han hittade rätt så gjorde det så in i helvetes ont. All smärta jag haft fick jag centrerat på ett litet område. Det var som att slungas tillbaka i tiden då det var så värst, sista veckorna i graviditeten och månaderna efteråt. Jag blev chockad och rädd. Den smärtan skrämmer mig så mycket och alla känslor välde över mig. Började gråta givetvis men som tur var gick det snabbt att spruta in vätskan och det hela var över på några minuter. Resten av kvällen hade jag mer ont än vanligt och natten ska vi inte prata om. Idag har jag fått ta smärtstillande som vanligt. Återstår att se imorgon om en smärtblockad hjälpt mig eller inte. Men hoppas så... I det stora hela så var det inte så farligt egentligen och nu när man vet hur det känns så skulle jag göra om det igen om det krävs. För då är jag i alla fall förberedd på den intensiva korta smärtan.
Då har jag äntligen fått tid till min smärtblockad och i morgon är det dax. Jag är glad, förväntansfull, hoppfull, nervös mm men sen känner jag mig samtidigt helt tom. Orkar inte riktigt tänka på det. Tror att jag automatiskt sätter upp nån mur, allt för att skydda mig från att bli besviken igen. Men snälla låt detta va lösningen. Det och en massa sjukgymnastik. Är så nyfiken på vad som händer sen. Kommer man göra en ny röntgen på mig och se om benmärgsödemet försvunnit med hjälp av kortisonet. Och vad innebär det?? Kan det trots allt ha med reuatism att göra. Och viktigast av allt, kommer smärtan försvinna. Just nu kommer jag inte ihåg hur det är att leva utan smärta eller hur det känns överhuvudtaget. Snurrigt egentligen hur man vänjer sig vid situationen.
Äntligen var det dags för hemfärd. Som jag längtade till att komma hem. Att få hjälp! Den första månaden kunde jag inte gå med Viktor i trappan själv. Det var så knäckande. Men snart så skulle jag ju bli bra så det var bara till att hålla ut. Om nätterna när Viktor vaknade så fick Ch gå upp och göra mat. Ja inte ens det klarade jag av. Gå upp mitt i natten och ner för trappan med min skrangliga kropp var inget jag vågade. Sen satt jag lutad mot väggen och matade Viktor. Och jag minns hur jävla ont det gjorde att sitta så. Men man biter ihop. Viktor måste ju ha mat. Man har inte så mycket val helt enkelt. Om dagarna gjorde jag inte så mycket. Satt mest i soffan med Viktor och blev servad av Ch. Minns en kommentar från Ch, att du har det bra älskling som inte behöver göra något själv. Återigen, hade jag kunnat så hade jag mer än gärna gjort allt själv. Som tur var så var Ch ledig dem 2 första månaderna från jobb. Ja sen var det till att stå på egna ben.