sneckan81

För 10 år sedan den 14 januari låg jag med värkar och med en bebis i magen som inte ville vänta på sin mamma. Kl 11.41 är du född med akut kejsarsnitt?

Från dagen du kom ut har det varit full fart. Aldrig en lugn stund. Du gav livet en mening. Många hinder har vi tagit oss igenom och fler kommer det bli. Alltid kommer jag stå där vi din sida och vägleda dig.

I 10 år har jag haft glädjen att ha dig i mitt liv. Du är min stora, duktiga, vackra och otroligt modiga tös. Där är ingenting du inte klarar av. Så stolt över att vara din mamma och så stolt över dig?

Stort grattis på din dag Ronja ?????

En idé från http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Veckans tankeställare fick jag häromdagen när jag insåg att mitt behov att träffa M är större än Ms behov att träffa mig. Detta har gjort mig fundersam. Är detta rätt? Ligger vi på samma våglängd? Varför välja att hellre stanna hemma och göra ingenting än att komma till mig. Har det blivit för mycket under ledigheten? Vi tar helgen till att reda ut detta:-)

Veckans bästa är barnfri helg. Kanske låter hemskt men det har varit så intesivt med barnen nu i 2-3 månader. Ingen tid till bara oss två.

Veckans sämsta är att min dotter mår så dåligt men hoppas på vändning idag efter samtal med pappa.

Veckans nya är totalt ointressant kanske men har äntligen tagit tag i att beställa nytt mobilskal. Det gamla var så ofräscht. Så nu känns det som om jag har ny telefon igen:-)

Veckans funderingar är många. Vad händer i framtiden? Hur ska vi lösa vår boendesituation? Kommer vi lyckas att ta igenom oss igenom alla hinder?

Tänker köra detta fredag. Känns bra för mig själv att tänka över veckan mm.

Det är verkligen inte lätt. Alla barn som har nån form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning har olika symtom som utmärker sig mer. Ronjas största problem är hennes impulsivitet och hennes känslor. Hon känner så mycket mer än vad vi ”vanliga” människor gör. Och det är ingen lätt match att hantera när man är 10 år och det är inte helt lätt som mamma att veta vad man ska göra för att hon ska må så bra som möjligt.

För någon vecka sen började samma problem som vi hade i höstas. Hon är utåtagerande, ledsen, okontaktbar, nedstämd, trött och hängig. När hon är hos sin pappa så delar hon med sig av snapchats där jag ser att hon inte mår bra och är obekväm med situationen. Hon gör sig ovän med sina vänner. Använder ett fruktansvärt språk. När hon kommer hem till mig är hon gladare. Men jag märker att det är något. Så igår äntligen fick jag henne att prata. Vi pratade och grät tillsammans. Min fina älskade tös.

Hon tror inte att hennes pappa tycker om henne mer. Hon har ju alltid varit pappa tös. Hon får inte den uppmärksamhet som hon vill ha när hon kommer till honom. Hon har ju dessutom längtat så efter sin pappa. Det som upptar hans tid är hans mobiltelefon. När hon säger till honom att hon tycker att han har den för mycket svarar han att det betsämmer inte hon. Hennes reaktion på detta är att vara elak mot lillebror, bli rastlös och allmänt odräglig. Resultatet blir då en arg pappa istället för en pappa som sätter sig ner och pratar med henne. Sen är Annett tillbaka, vilket det kom fram igår, inte är något bra. Hon tror att pappa tycker om henne mer. Alltså uppstår det svartsjuka. Vilket inte alls är ovanligt att känna i den åldern till sin pappa.

Nu har vi bestämt att vi ska prata. Jag, Ronja och pappa. Hon vill helst göra det innan nästa gång det är dags för pappa. Och jag hoppas så att han ska förstå, att han ska sätta henne förre allt annat. Han har sina barn så lite och dem dagarna tycker jag att han ska till 100% umgås med dem. Annett kan han träffa all annan ledig tid.

Mina fina tös vi kämpar tillsammans. Alltid kommer jag vara där och fånga upp dig när du faller. Stöta dig, vägleda dig, allt för att ditt liv ska bli lättare. Allt för att ditt liv med autism ska bli lättare.

Äntligen tog jag tag i att boka tid till cellprov och byte av spiral. Smart att ta det samtidigt så slipper jag ligga i gynstolen 2 ggr. Det var min tanke i alla fall. Men så blev det inte. Jag hade tid kl 9.10 Jättemysigt att träffa min gamla barnmorska som jag har haft till båda barnen. Och sen känns det där med att ligga med bar rumpa och benen i vädret inte så himla farligt när man känner personen i fråga. Så jag hoppar upp i gynstolen, hon tar cellprov och sen drar hon i spiralen. Drar och drar och drar lite till. Sen får hon sluta för att smärtan blir för mycket. Tror ni det kom ut nån spiral? Nädå den hade lagt sig tillrätta och bestämt sig för att stanna. Denna upplevelse blir för mycket för mig så jag väljer att svimma i gynstolen. Jag hinner dock lägga mig på sidan. Givetvis med mina mindre attraktiva kroppsdelar i vädret. Det blir lite smått panik, ett fönster öppnas, jag får vatten och en filt över mig. Jag svettas och får illamående attacker. Långt om länge tar jag mig upp och får sätta mig i väntrummet för att invänta ledig tid till läkare som kan göra ultraljud på mig. När det är dags att en andra gång hoppa upp i gynstolen så är jag livrädd för att jag ska svimma igen och försöker andas rätt igenom hela proceduren med min barnmorska vid min sida. Och jodå på skärmen får vi se hur den så fint har klamrat sig fast i livmoderväggen. Läkaren säger, remiss till Lund så får du en lätt sövning så att dem kan ta ut den. Alternativt att du kommer om några timmar när du återhämtat dig, får en massa bedövning på livmodertappen och så gör vi ett nytt försök. Min barnmorska känner mig och vet att jag är en ganska stark person så självklart väljer jag ett nytt försök. Fast just då känner jag mig som världens ynkligaste människa och inte det minsta stark. Några timmar senare är jag tillbaka för att en tredje gång hoppa upp i denna hemska gynstol. Jag får sitta upp så mycket det bara går allt för att minimera risken att svimma. Läkaren får arbeta på ostört och jag pratar oavbrutet med min barnmorska. Mitt i allt skriker jag AJ, vad i helvete gör du, tittar upp och ser läkarens hand hålla i spiralen. Min reaktion är att skrika YES YES. Vilken lättnad att slippa ta sig till Lund och bli sövd. Men fy vilken dag och så mör jag var när jag kom hem 14.30 Jag var sängliggande resten av dagen. Ja mycket ska man vara med om.

Nu laddar jag för att våga sätta in en ny.....

Detta året var egentligen inte min jul med barnen. Vi skulle fira jul med mormor och John helgen innan och på själva julafton så skulle jag hänga med M hem till hans föräldrar. Men så får Ch för sig att planera julen utan att prata med mig och bestämmer då att han och hans sida ska fira jul på lillejulafton. Visst helt ok med mig, så länge han är medveten om att nästa jul är min jul och att han avstår denna jul till mig. Vi ändrade inte i våra planer utan det blev jul med mormor och John helgen innan och jul med M på julafton. För min del var det en stor sten som släppte från hjärtat. Jag hade våndats så över det. Försökt bearbeta en jul utan barnen. Försökt förbereda mig för en massa känslostormar på själva julafton mm. Det var dock tufft att gå och lägga sig på lillejulafton och vakna själv på julafton. Det är nåt visst med att vakna julafton och smyga ner för trappan och upptäcka alla julklappar som jultomten varit och lagt under granen på natten. Samt att barnen alltid fått öppna en morgonjulklapp. Men livet förändras....

Men dem kom till mig på förmiddagen och sen begav vi oss vidare. Julafton blev toppen bra och så stolt över mina barn att dem gillar läget och accepterar allt. Sen tillbringade vi natten hos M för första gången och även det gick jättebra.

Ett foto på trion....